Frågan togs upp i tidskriften The Lancet Diabetes and Endocrinology i en översiktsartikel och parallellt i ett speciellt seminarium på den internationella kongressen European Association for the Study of Diabetes (EASD) tidigare i höst.
– Utmaningen för typ 1-diabetiker är att undvika en viktuppgång och samtidigt hålla blodsockret på en bra nivå med insulinbehandling, säger Bart Van der Schueren från universitetet i Leuven, Belgien, i ett pressmeddelande från EASD.
Två kroniska sjukdomar
Den gamla föreställningen att personer med typ 1-diabetes är smala och normalviktiga har kommit på skam. Gruppen har också nåtts av den globala fetmaepidemin. I många länder är personer med typ 1-diabetes till och med mer överviktiga än befolkningen i stort och konsekvenserna, ökad risk för till exempel hjärt- och kärlsjukdom, stroke och flera former av cancer är desamma. Kombinationen typ 1-diabetes och övervikt innebär att leva med två kroniska sjukdomar som var för sig riskerar hälsan.
Forskarna bakom genomgången menar att det krävs omfattande forskning för att utarbeta metoder för att förebygga att insulinbehandlade diabetiker blir överviktiga. Detta gäller även personer med typ 2-diabetes som behandlas med insulin.
En mekanism bakom viktökning vid insulinbehandling är de dagliga strävandena att undvika för låga blodsocker vilket resulterar att personen ”för säkerhets skull” äter mer än vad kroppen behöver, konstaterar forskarna.
En global trend
Förekomsten av övervikt och fetma vid typ 1-diabetes gäller i de flesta länder. En stor svensk genomgång med data från Nationella Diabetesregistret, 26 000 patienter med typ 1-diabetes, visade att mellan åren 1998 och 2012 hade risken för sjukhusinläggning och dödsfall på grund av hjärt- och kärlsjukdom i gruppen ett starkt samband med en ökande övervikt.
I medicinska sammanhang används i regel Body Mass Index (BMI) som ett mått på kroppsvikt. BMI beräknas utifrån kroppsvikt och kroppslängd. Ett BMI mellan 25-29,9 klassas som övervikt. Ett BMI över 30 som fetma.
I Österrike var övervikt lika vanligt bland grupper med typ 1-diabetes som bland befolkningen i övrigt. Men i åldersgruppen 30-49 år var BMI högre bland diabetikerna, 26,7 jämfört med 24,8. Liknande mönster ses i flera europeiska länder.
I Amerika har den globala fetmaepidemin nått längre än i Europa. Diabetesregistret i Mexiko visar att drygt var tredje person med typ 1-diabetes var överviktig och att drygt åtta procent var feta. I USA som har stora problem med övervikt avviker bilden av samstämmigheten mellan typ 1-diabetes och befolkningen när det gäller övervikt. Där är vuxna med typ 1-diabetes betydligt oftare normalviktiga.
Barnfetma och insulin
Detta gäller däremot inte barn i USA med typ 1-diabetes. I åldersgruppen 3 till 19 år var 22,1 procent överviktiga och 12,6 procent feta.
En internationell kartläggning (SWEET registry) med 55 olika centrum för barnsjukvård visar att i genomsnitt är 27,2 procent av pojkarna och 22,3 procent av flickorna i åldrarna 2 till 18 år var antingen överviktiga eller feta.
I Sverige beräknar man att ungefär var fjärde sjuåring är överviktig. Bland tonåringarna är det ännu vanligare.
Diabetesportalen.se skrev nyligen om Diabetes Control and Complications Trial (DCCT). I den var resultatet tydligt, bättre blodsockerkontroll förebygger diabeteskomplikationer, men DCCT visade även att mer intensiv insulinbehandling ökade risken för viktuppgång. I den grupp som hade behandlats intensivare under det första året hade deltagarna ökat, 5,1 kilo i kroppsvikt jämfört med 2,4 kilo i den grupp som hade behandlats som vanligt med den tidens färre dagliga insulininjektioner.
Iakttagelsen från DCCT bekräftas av det välkända faktumet, menar forskare, att kroppsvikten ofta drastiskt ökar snabbt efter sjukdomsdebuten då diagnos har ställts och behandling inletts. Därför efterlyser forskare fler studier i ämnet, inte enbart om allmänna förebyggande åtgärder vad gäller kost och motion bland barn och vuxna, utan även hur den speciella situationen vid insulinbehandling ska hanteras.
