Ifrågasatta pristagare för upptäckten av insulinet
Att upptäckten av insulinet 1921 var värt ett nobelpris var tämligen oomstritt. Men vem skulle lönas? När Nobelkommittén 1923 hade bestämt sig flammade protesterna upp. Jag var först, hävdade några. Inte ens i gruppen som ärades var man nöjda.
Likväl - 14 november, pristagaren Frederick Bantings födelsedag , är till hans ära utnämnd till Världsdiabetesdagen.
Frederick Banting har gått till historien som insulinets upptäckare och hans födelsedag, 14 november, har till hans ära utsetts till Världsdiabetesdagen. Banting fick nobelpriset tillsammans med James Macleod, en av de fyra forskare i gruppen som stod bakom upptäckten.
Vägrade ta emot priset
När Banting fick höra att han skulle dela priset med Macleod, sin egen chef som han inte drog jämt med, blossade gamla motsättningar i gruppen upp. Banting vägrade ta emot nobelpriset. Jag ska ha det tillsammans med Charles Best, hävdade han. Best, hans unga assistent hade varit med projektet från början.
Den fjärde i gruppen, Bertram Collip, stod på Macleods sida. Två läger, Banting och Best mot Macleod och Collip. Under långa perioder hade knappast kunnat samarbeta.
Först efter ingripande av den kanadensiska regeringen ger Banting med sig och accepterar Nobelkommitténs beslut.
Han ger halva penningsumman till Best, och Macleod delar sin del med Collip. Gruppen går med ömsesidig antipati skilda vägar.
Paulescos Pancréine
Forskningsområdet var hett. Under 1900-talets första decennier gjordes ungefär 400 försök att utvinna insulin från bukspottkörteln på djur och flera andra forskare hörde av sig. Jag var först, jag är den verklige upptäckaren, sa de.
En av dem var rumänen Nicolas Paulesco. Han hade, några månader före gruppen i Kanada, publicerat artiklar om sina försök med Pancréine, ett extrakt framställt ur kalvpankreas. Paulesco hade behandlat diabetiska försöksdjur och övertygande visat att extraktet verkligen sänkte blodsockret.
Paulesco protesterade. Men Nobelkommittén ändrade inte sitt beslut. Det gör den aldrig.
Flera ledande diabetesforskare tog både då och senare parti för Paulesco. En av dem var svensken Rolf Luft som menade att Paulescos arbeten av högre klass än de kanadensiska forskarnas och att priset borde ha delats mellan Paulesco, Banting och Best.
Zuelzers Acomtol
En annan protestant var tysken Georg Zuelzer. Redan 1910 publicerade han resultaten av en serie experiment på såväl försöksdjur som diabetiker.
Zuelzer lyckades också sänka blodsockret med sitt extrakt, som han kallade Acomatol. Flera av djuren och patienterna drabbades dock av kramper vilket gjorde att forskarna dömde ut Acomatol som giftigt.
Senare förklaringar har hävdat att Zuelzers extrakt kanske var för effektivt, att kramperna berodde på alltför djupa blodsockerfall.
Tidigt svenskt experiment
Också en rad andra forskare menade att de var först att upptäcka insulinet. Amerikanen Ernest Lyman Scott var en av dem, fransmannen Eugène Gley en annan.
Även en svensk kan räknas in i skaran. Läkaren Paul Sjöquist på Karolinska sjukhuset experimenterade 1908 med extrakt från kalvar och prövade detta bakom ryggen på sina överordnade när en tioårig pojke med diabeteskoma.
Sjöquist fick tydliga sänkningar av sockerutsöndringen i urinen men än tydligare en utskällning för sina privata experiment på patienter. Han förbjöds uttryckligen att fortsätta med sina experiment.
I ett brev till Nobelkommittén tiggde Sjöquist om ett senkommet erkännande.
”Då det nu visat sig att jag redan 1908 varit inne på rätta vägen beträffande insulinet”, skrev han men varken han eller någon annan aspirant för att vara först fick något gehör.
Det enda namn som idag förknippas med upptäckten av insulinet är Frederick Banting.
Text: Tord Ajanki
Texten är en förkortad och omarbetad version ur boken Historien om Diabetes och insulinets upptäckt