Den vämjeliga fettkuren

En viktig företrädare för fettkuren var den svenske läkaren Karl Petrén. Han hade en egen avdelning på lasarettet i Lund där hans sockerpatienter vårdades långa tider.
Alternativet till fettkuren var svält, eller den terapeutiska undernäringen, som förespråkarna kallade den. Petrén menade att svält var grymt och onödigt. Hungern kunde stillas med stora mängder fett, hävdade han. Det viktiga var att den sockersjuke inte åt kolhydrater.

En stulen potatis

Kanske fettkuren inte var så mycket bättre än svältkuren för patienterna. Petrén berättade själv om hur han ertappat patienter med en stulen potatis eller en bit bröd i handen. Suget efter de förbjudna kolhydraterna var stort men det var fett som gällde. Patienterna uppmanades att äta så mycket de någonsin mäktade.

Plockade muskelfibrer med pincett

Petrén delade in sina patienter i tre grupper, de med mild, de med svårartad och de med farlig diabetes.
Kostbehandlingen ordinerades patienternas sockervärden. I vissa fall tilläts en mindre mängd bröd eller en halv potatis men för majoriteten av patienterna gällde att 80 procent av energiintaget skulle bestå av fett. Personalen på sockeravdelningen satt ofta med en pincett och plockade bort muskelfibrerna ur späcket.

Smördagar och hungerdagar

För att få i sig så stora mängder krävdes uppfinningsrikedom. Petrén själv tipsade patienterna om recept han hade tänkt ut.
- Låta smälta smör i kaffe eller te, man vänjer sig, uppmuntrade han.
Smördagar varvades med hungerdagar, alltefter patienternas blodsocker.
Petrén var mycket noggrann med kosten. Alla förändringar föregicks av noggranna avvägningar, allt patienten åt vägdes och tabellfördes samvetsgrant i särskilda kolumner för fett, kolhydrater och kväve.
En petréns specialitet var lingon. Hans patienter skulle äta minst 500 gram lingon varje dag.

En typisk matsedel från fettkurens förespråkare.

Frukost: 200 gram vitkål brynt i 30 gram smör,
50 gram rimsaltat späck, 2 äggulor stekta i smör,
10 centiliter buljong.
Lunch: 200 gram vitkål brynt i 50 gram smör,
50 gram kokt späck, 10 centiliter buljong, 15 centiliter
sur lingonsylt, 15 centiliter grädde.
Middag: Blomkålsgratäng gjord på 200 gram blomkål,
2 ägg, 10 centiliter tjock grädde, 15 gram riven ost,
15 gram rimsaltat späck.

Ej utanför vad måttan bjuder

En annan specialitet var vin.
”I den många gånger så enformiga dieten äro de alkoholhaltiga dryckerna ofta av ovärderlig hjälp, dels för beredande av något litet avbrott i enformigheten, dels därför, att de stora fettmängderna bättre fördragas. Vilken åsikt man än må ha om sprithaltiga drycker i övrigt, vid diabetes måste användningen af dem anses berättigad, naturligtvis under förutsättning, att bruket av dessa drycker ej går utanför, vad måttan bjuder.” skriver Petrén.
För de manliga vuxna patienterna bjöd måttan en helbutelj Bordeauxvin om dagen.
En tredje specialitet var opium. Samtliga patienter fick dagligen opiumdroppar.

Döende på enskilt rum

I vissa fall tillät Petrén lättnader i dietrestriktionerna men de infördes då mycket långsamt, till exempel 10 gram extra bröd var fjärde dag.
Petréns patienter vårdades långa tider på sjukhus, ofta flera månader i sträck, ibland över ett halvt år. De flesta låg på sjuksal med tolv eller åtta sängar.
De döende komapatienterna lades om möjligt på enskilt rum.

Nedslående resultat

Hur gick det då för de intagna på Petréns sockeravdelning? Vad tjänade de på att månad efter månad vistas i de trånga lokalerna, äcklade av späcket och utleda på grönsakerna, underkastade de eviga blodprovstagningarna och urinsamlandet, lulliga av vin och omtöcknade av opiumdropparna?
Med dagens mått mätt inte mycket.

Skrämmande höga dödstal

I sin stora bok ”Diabetes-studier” rapporterar Petrén om behandlingen av 94 patienter. Av dem dog 46 på avdelningen. Av de 48 som blev utskrivna dog 35 en kort tid senare.
Före insulinet 1921 var dödssiffrorna bland diabetiker skrämmande höga.
Ett barn eller en tonåring som insjuknade levde i ett till ett och ett halvt år efter diagnos. Men inte heller de vuxna blev gamla. En 40-åring som insjuknade kunde räkna med ungefär fyra år kvar att leva.

Historiens skräphög

De flesta äldre patienter dog när fick någon infektion. Barnen och de unga dog i sockerkoma.
Petrén arbetade i över tio år med sin bok. När den till sist kom ut 1923 var den hopplöst inaktuell. Fettkuren hänvisad till historien. Då fanns insulinet som för alltid förändrade diabetesbehandlingen.

Text: Tord Ajanki
Bild: Bild: Fisher Library, University of Toronto

Texten är en förkortad och omarbetad version ur boken ”Historien om Diabetes och insulinets upptäckt”.