Den vedervärdiga svältkuren

Efter många decenniers vilt experimenterande med mer eller mindre kufiska kurer växte en samstämmighet fram om att det enda som fungerade i diabetesbehandlingen var olika former av strikta dieter. Det vanligaste var att de byggde på en sträng reduktion av antalet kolhydraterna i maten.

Allens svältkur

En av de främsta företrädarna för kolhydratrestriktionen var amerikanen Frederic Allen som bildade skola och fick många efterföljare. Allen, som både var läkare och forskare ställde en enkel fråga. Vilken kost tål diabetessjuka djur och patienter bäst? Efter otaliga experiment visste han svaret. De diabetessjuka tål inte någon kost alls. All mat är farlig. Därför ordinerade Allen svält.
”Patienten måste ha modet och viljestyrkan att utstå behandlingen. Det finns inget alternativ om han vill leva”, sa Allen.

De svalt ihjäl

Ibland drev Allen behandlingen så hårt att hans patienter svalt ihjäl men han såg inte det som ett misslyckande.
”I de fall när valet står mellan diabetesdöd eller svältdöd har det visat sig att svältdöden är att föredra, att lidandet är mindre då.”
Han hade en egen diabetesklinik på Rockefellerinstitutet i New York och hans kur började alltid med tre dagars fasta. Därefter tillät Allen mycket små mängder mat tills patienten började utsöndra socker i urinen igen. Där gick den övre gränsen för vad patienten tålde.

Patient nummer fyra

Ett av Allens mest extrema patientfall som han själv skriver om i sin bok ”Total Dietary Regulation in the Treatment om Diabetes” är en tolvårig pojke som på grund av sin diabetes redan var blind när han kom till Allens klinik i juni 1914.
Allen konstaterar att pojken är extremt utmärglad och svag. Håret har ramlat av i stora sjok och pojken har svåra neurologisks smärtor i benen. Allen ordinerar fasta men tillåter whisky i de mängder pojken förmår dricka.
Efter fem dagars fasta tillåts en liten mängd kokta grönsaker för att smaksätta de 155 gram olivolja pojken fick varje dag. Trots den stränga kosten förvärras hans tillstånd. Mängden socker i urinen bara ökar.

Tandkräm och fågelfrön

Allen ordinerar ytterligare fem dagars fasta men det hjälper inte och Allen börjar misstänka att pojken stjäl mat. Men hur? Hur kunde han stjäla mat, han låg isolerad på enkelrum, han var blind och så svag att han knappt orkade lämna sängen.
Allen anställde förhör och efter många förnekanden erkände pojken till sist. ”Bland de saker han åt i smyg fanns tandkräm och fågelfrön, de senare stal han från en kanariefågel han hade på sitt rum.” skriver Allen och konstaterar. ”Erfarenheten visar vilken noggrann uppsikt man måste ha över diabetespatienterna.”
Fyra månader senare dog pojken. Han vägde då mindre än 18 kilo.

Skilde inte på typ 1 och 2

Inte alla fall var lika hopplösa. En del medelålders och äldre klarade sig ganska bra på svältkuren. Förmodligen var det patienter med typ 2 diabetes. De unga, barnen och ungdomarna, som insjuknade i typ 1 diabetes dog inom ett till två år oavsett vilken behandling de fick.
Merparten av de medelålders kunde leva några år till. Den direkta dödsorsaken var ofta en infektion som ökade kraven på insulin. Patienten klarade inte det och sjönk ned i ett diabeteskoma.

60 glas vatten om dagen

Fall nummer 19 i Allens bok, en 39-årig kvinna, visar att hans hungerkur i kombination med patientens egen hårda disciplin kunde fungera, kunde skjuta upp döden. Kvinnan lades in i november 1914. Hon hade då sedan drygt ett år tillbaka känt sig trött och sjuk, hon hade förlorat nästan 20 kilo i vikt och plågades av värk i benen och huvudet. Enligt egen uppgift drack hon ungefär 60 glas vatten varje dag.

Följer tappert sin diet

Allen inleder behandlingen med fem dagars fasta. ”En mycket knapp diet tog vid därefter bestående av två ägg och 500 gram grönsaker som kokats tre gånger. Patienten klagar över sin stora hunger.” skriver Allen.
När han prövar att öka kolhydraterna i maten uppträder omedelbart en massiv sockerutsöndring i urinen men Allen hittar balansen.
Kvinnan skrivs ut i januari 1915 och är då inställd på en kost utan kolhydrater men med 110 gram protein dagligen och 600 till 800 gram sönderkokta grönsaker. ”Patienten följer tappert sin diet och sköter sitt hushållsarbete utan att klaga”, noterar Allen nöjt tre månader efter utskrivningen.

Insulinet förändrade allt

Visst, Allens behandling var vedervärdig. Men var den grym?
Allen hade ett bra svar till dem som kritiserade honom och hans stränghet. Han kunde med siffror visa att ingen slog honom på fingrarna när det gällde att hålla liv i diabetespatienter. Att svälten förlängde deras liv med ett par tre år.
När insulinet kom 1922 förändrades allt detta. De rigorösa dieterna hamnade på historiens skräphög tillsammans med spriten, opiumdropparna, fläsket och de sönderkokta grönsakerna.
Med några få insulininjektioner hämtades döende diabetespatienter i koma tillbaka till livet. Inte bara till livet utan till ett i många fall nästan normalt liv.
Insulinet förvandlade den dödliga diabetessjukdomen till en behandlingsbar.

Text: Tord Ajanki
Bild: Fisher Library, University of Toronto

Texten är en förkortad och omarbetad version ur boken Historien om Diabetes och insulinets upptäckt.